Bakom alla ord…

…finns det en människa.

Jag jobbar vidare med min hemsida till mitt företag och när jag idag skriver   presentationen av mig inser jag att jag faktiskt uträttat en del. Det är nyttigt och upplyftande för själen, som emellanåt känns en smula förtorkad, att få ner i skrift vad jag gjort i utbildningsväg under mitt liv. Särskilt som jag hör till den där kategorin människor  som med jämna mellanrum tvivlar på att jag gjort något vettigt överhuvudtaget. Och mellan alla de där utbildningarna och jobbprojekten levde jag ju ett liv också, ett privat liv med barn och vardag, vedhämtning, matkassar städning och tvätt. Precis som alla andra.

Det syns inte alls bland alla övriga meriter men kanske kan man ändå ana människan bakom de livsval jag gjorde. Arbete med och för kvinnor går som en röd tråd genom hela mitt liv, det kan jag tydligt ser när jag fått det på pränt,  och naturligtvis handlar det om vem man själv är som människa, hur man ser världen och vilka tolkningar man gör av vad man ser.

När man passerat 60-årsgränsen är det lite som att man behöver göra någon sorts summering av de där drömmarna man hade som ung. Det finns ju inte längre all världens tid att starta upp så mycket nytt som hinner utvecklas. Somliga drömmar får man ge upp helt enkelt. Låter det trist? Deprimerande? Kanske är det så, och jag inser att jag har lite åldersnoja. Hur sjutton ska jag hinna med allt jag vill? För det är ju inte så att jag inte har tankar om vad jag vill göra fortsättningsvis.

Det är ju bara så att vissa kapitel i livet är färdigskrivna och jag undrar om jag hinner skriva klart de nya… Och precis när jag tänkt den tanken står en sak alldeles klar för mig…Än är det alldeles för tidigt att slå sig till ro och leva på gamla meriter…

Publicerat i Genusperspektiv, Människor, Reflektioner | Lämna en kommentar

Ja, vart tog jag vägen?

 

”It’s been in 3 månader since Det där med acceptans… was published. Here’s how the post has performed so far…”

Tre månader… Tre månader sedan jag skrev sist…Nä, det kan inte vara möjligt!

Jag, som skulle skriva…

Jag, som har så mycket jag vill skriva om, så mycket att berätta…Och utkastkorgen är full som vanligt, jag skriver ner rubriker och några meningar och tänker att det där måste jag skriva om…Jag saknar egentligen inte idéer till uppslag…

Såå vad är problemet? Varför har jag inte publicerat något på tre månader? Jag vet faktiskt inte…Jag trodde inte att tiden gått så fort, att det var så länge sedan…Och jag ser på mina utkast att det finns en hel del som engagerat mig under månaderna som gått. Det som berör mig mest är som så ofta människor, som far illa, som är ledsna, som är ensamma, som far med osanning, människor som utger sig för att vara något de inte är, människor som vill synas oavsett om det de säger är sant eller inte, människor som försöker hävda något de påstår vara sanning och därmed sätter hela sin trovärdighet på spel, bara för att de så gärna vill bli bekräftade…

Det finns hur mycket som helst att fundera över, precis lika mycket som det finns olika sorters människor och fånigt nog så är det som mest upptar mina tankar just nu livets ändlighet. Fånigt? Ja, för det har med min ålder att göra…När man passerat mittstrecket och kommit över på andra sidan krönet så kan man (läs jag) få lite tidsångest…Tiden kan jag inte påverka, det enda jag kan göra är att försöka ta vara på den och hur i hela friden ska jag hinna med allt jag vill göra och varför har jag inte börjat tidigare och jag vill inte bli en sån som bittert ångrar sig på dödsbädden för alla chanser jag inte tog vara på, en sån som grämer sig när det är försent och varför har jag inte lag mer tid på mitt skrivande ssom jag tycker är så roligt….

Fånigt? Ja, för egentligen har död och ändligt liv inte ett dugg med ålder att göra. Döden kan komma precis när som helst oavsett hur gamla eller unga vi är, därom veta vi intet… Det är jag hjärtinnerligt glad för, även om jag ibland önskar att jag hade facit. Särskilt när svåra beslut måste fattas, när man av någon anledning står inför ett nytt vägskäl.

Så…Hur tar man bäst vara på den tid som är kvar? Ja, vad är meningen med livet?

Jag tror att det är att vi ska älska varandra och vara glada! Därför tror jag att vi ska fokusera på det som GÖR oss glada, oavsett vad det är och oavsett om vi kan vinna något på det eller inte. Jag själv har varit som lyckligast i mitt liv när jag engagerat mig, oavsett i vad,  engagerat mig så mycket att jag glömt tid och rum…att jag glömt mig själv…att jag inte haft en tanke på vad jag skulle kunna tjäna på detta…eller vinna på detta som jag gjorde/gör utan bara utför för att det är så kul…För glädjen i att skapa, för glädjen i att uträtta något inte bara för min egen skull, för glädjen i att vara behövd, för glädjen i att göra någon glad om det så bara är att lyssna eller bjuda någon på en kopp kaffe…

Vi är alla olika, födda med olika begåvningar som vi fått mer eller mindre möjlighet att utveckla. Var och en bidrar med sitt och om vi vågar göra det fullt ut så kommer vi att lysa som de ljus vi är avsedda at vara…

Så…Vad är jag bäst på? Vad gör mig hjärtinnerligt glad? 

 

Publicerat i Reflektioner | Märkt , , , , , | Lämna en kommentar

Det där med acceptans…

I dessa dagar är det här med utanförskap högst  aktuellt. Och acceptans. Det är svårt det. Men vad är acceptans? Och utanförskap? Vem är utanför? Och varför? Varför delar vi upp  i vi och dem? Alla de som sitter utanför våra affärer i allt fler städer?  Är de utanför för att de inte hör till den svenska helyllebilden av välfärd…och trygghet…och bra-mående….  eller är det de där galna is-krigarna som har svenskt medborgarskap och ändå åker till ”sitt” forna hemland och krigar för sin tro? Eller är det bara arbetskamraten som inte kan äta allt som alla andra kan? Eller arbetskamraten som får panikångest i folksamlingar? Eller den som har ett handikapp och per automatik på grund av det är utanför de flesta sociala sammanhang?

Ja, vad är utanförskap egentligen?

Människan är ju i högsta grad en social varelse, ett flockdjur som vill höra till en grupp av något slag och ofta är beredd att gå långt för den tillhörigheten.

Men hur långt sträcker det sig? Vad ska/måste man acceptera och vad kan man strunta i? Var går egentligen den där gränsen?  För vem? Är vi snåla med acceptans för att vi är osäkra? Rädda för att komma till korta? Rädda för att inte höra till?

Handlar det bara om den egna sfären? Vilka krav ställer omgivningen/samhället på oss och vilka krav ställer vi på oss själva? Egentligen?

Ja, som alltid, vilken värld vill vi ha? Vilken värld vill vi leva i?

Jag skulle vilja påstå att det nu som alltid handlar om det budskap som gavs oss människor en gång för sisådär 2000 år sedan…Eller kanske är det ännu äldre? Det vet jag inte och gör inte anspråk på att veta heller men jag vet med säkerhet att det finns i vareviga religion här i världen. Vilken tro vi än har så är det med, nämligen: ”Allt vad i viljen att människor skola göra eder, det skolen I ock göra dem”. På indianspråk kan det heta: ”Döm inte förrän du gått en mil i din fiendes mockasiner”.

Och nu, lite mera modernt: ”Behandla andra såsom du själv vill bli behandlad”. Eller: ”Älska din nästa såsom du älskar dig själv”.

Budskapet är detsamma varthän du än vänder dig i världen.

Om vi vill kalla oss sant kristna eller för den delen verkligen satsa på att vara medmänniskor så kanske det är dags att vi tar ställning? Verka för mera sammanhållning och verka för att människor får känna sig delaktiga och slippa känslan av utanförskap? Sluta tänka så mycket på oss själva och inte tro att världens nav rör sig enbart runt en enskilda människan?

Inte i morgon utan kanske redan idag? Och vi kanske ska börja med de som är närmast oss? Vad sägs om arbetskamraten som är allergisk? Vi kanske ska börja med att visa hänsyn till hen för att hen ska slippa känna sig utanför åtminstone på hemmaplan?

Jag är övertygad om att freden i världen  börjar med hänsyn och vilja att acceptera människors olika förutsättningar. Då kan det inte finnas något ”vi och dom”. Då ryms bara ”vi”.

Susanna

Publicerat i Reflektioner, Relationer | 1 kommentar

Ensamliv…

….i all ära men ibland skulle jag gärna dela min vardag med någon. Som finns där när jag kommer hem, som tänder en brasa när jag fryser, fixar det där fredagsmyset eller sätter på en god kopp kaffe bara för att hen tycker att det är så kul att jag kommer hem.

Det här inlägget skulle egentligen ha handlat om ömma tår och heliga kor. Jag stack ju ut hakan för ett tag sedan och påstod att fikandet antagit för stora proportioner och jag tänkte att jag skulle tala om varför jag tycker det. Nu blev det inte så, jag får spara det inlägget lite till, för livet, eller kanske snarare döden, kom emellan.

Det är en märklig känsla att följa en av ungdomens vänner till sista vilan. Det är en märklig känsla att i en nästan fullsatt kyrka titta efter de andra ungdomsvännerna och få syn på en samling  gråhårsherrar och damer med chica slingor i det grå och förstå att jag faktiskt själv tillhör den där skaran. Det är likaledes ännu märkligare att försöka förstå vart tiden tog vägen. Vad har vi gjort under alla  de år som har försvunnit? Och den eviga frågan när det är för sent:Varför umgicks vi inte mer? Varför visade jag inte att vännen faktiskt betydde en hel del? Varför hälsade jag inte på mer? Det kan tyckas självupptaget, jag har trots allt inte lidit den största förlusten och mina tankar är självklart hos de närmaste som jag hoppas finner tröst hos varandra i alla goda minnen, men det är också en del av mitt liv som är borta.

Med vännens bortgång försvinner också en del av mitt liv, en del av min ungdoms bästa år när allt låg framför en av skira drömmar och vackra förhoppningar. Tänk om jag hade kunnat säga: Minns du…när vi träffades, hur vi träffades, min första klasskamrat som blev vännens fru och var min f.d. mans bästa vän. Hur vi gifte oss nästan samtidigt, fick barn, firade nyår, midsommar och alla möjliga och omöjliga tillställningar tillsammans och för det mesta hade väldigt roligt. Så gick det som det kan gå, mina äldsta barns far och jag skildes och med det rann umgänget så småningom ut i sanden.

Livet är sannerligen inte enkelt. Och jag undrar ibland över meningen. För vad är det för mening med att en människa mitt i livet drabbas av en dödlig sjukdom? Vad är det för mening med att som anhörig få veta att livskamraten bara har ett par år kvar att leva? Och HUR klarar man av att leva med vetskapen? HUR klarar man av att sätta sitt eget liv på paus, i väntan på att den man älskar mest ska dö? HUR klarar man av att försöka föreställa sig sitt eget liv i ensamhet? Kan man tänka på ett efteråt? Hur det blir sedan?

Jag vet inte. Och jag vill verkligen inte veta. Jag kan bara sända all min värme och alla mina goda tankar till de som blev kvar och som med sådant mod och sådan styrka  tagit sig igenom de år som blev satta på vänt. Jag önskar innerligt att de får många goda år av värme och kärlek i världen.

Publicerat i Människor, Okategoriserade, Reflektioner, Relationer | Märkt , , , , , | 4 kommentarer

Hösttankar…

Att sluta röka är inte bara att fimpa den där sista cigaretten…Nej, det är mycket mer än så…

Det är att treva sig fram i allt som är nytt i ickerökarlivet, det är att ta sina första steg i något som faktiskt är okänd mark om man som jag levt större delen av sitt liv med en cigarett i handen eller munnen. Det är en resa mot nya mål men även en resa mot välkända mål som man ser i nytt ljus.

Jag älskar verkligen vår och sommar mer än andra årstider, ljuset, värmen, solen. Denna sommar har det varit extra, extra av allt men även den längsta och varmaste sommar tar ju slut och jag undrade som jag alltid gör, varje år, redan i början på augusti när jag med vemod börjar ana de första gula löven hur jag skulle klara detta. Uppenbarligen glömmer jag varje vår och sommar att jag hittills har överlevt varje höst utan att bryta ihop…Även om min inställning till höst mjukats upp med åren så har det aldrig varit någon årstid jag sett framemot. När jag sedan väl är där har jag accepterat och stundtals också njutit.

Detta är min första rökfria höst på väldigt många år och nu är det tidig morgon i slutet av september med gula löv och regnvåta vägar. Jag är på väg ner till ”sta´n” för att lämna in min bil. För några veckor sedan kom min bilnyckel bort och den var stört omöjlig att hitta. Jag och dottern vände upp och ner på hela huset, varje skåp, garderob och hylla genomsöktes, varje sko vändes och varje klädhög och tidningshög letades igenom. Till slut återstod inget annat än att ringa till opelverkstaden för att beställa ny nyckel. Någon extranyckel följde ju inte med när jag köpte bilen.

Leverans från Tyskland så det skulle ta ett tag  och när jag väl hade beställt så gick det inte att ångra. Dessutom  skulle det kosta ett antal tusenlappar…

Efter att jag lagt på luren letade jag en gång till i klädkammaren. Kände till och med igenom fickorna i vinterjackorna vilket jag inte gjort innan, vadå vinterjackor, de var ju inte använda sedan i vintras… Tja…I en av fickorna på en av vinterjackorna som hängde nästan längst in ligger min bilnyckel…

Nån förklaring? Näe…Har inte det…Om jag inte i mitt rökslutartillstånd vacklat upp i sömnen mitt i natten och lagt den där…Konstiga saker har jag drömt under dessa veckor och drömmarna är betydligt klarare och tydligare än innan men gått i sömnen har jag aldrig gjort.

Hur som helst var det förstås skönt att slippa bogsera ner bilen till verkstad och behöva bryta upp låset. Jag sparade nån tusenlapp där. Men beställningen av ny nyckel var gjord, jag fick snällt invänta leverans och tid på verkstad, en extranyckel är trots allt rätt bra att ha och nu är jag alltså på väg för inprogrammering av nämnda nyckel så att den ska passa ihop med diverse befintliga startkoder (tror jag att det var…  🙂  )

Jag njuter nuförtiden av alla resor, korta som långa. Det bor en rastlöshet i mig som jag inte tidigare haft. Så mycket som jag vill se, hinna göra, hinna uppleva. Höstar har jag som sagt tidigare inte sett särskilt mycket fram emot,  men denna höst vill jag stanna tiden, dra in alla goda dofter och stoppa i burk att ta fram och njuta av när andan faller på. Jag älskar varje gulrött löv och njuter av vind i mitt ansikte på mina promenader och löprundor.Till och med regndropparna och fukten som jag tidigare avskytt tycker jag om…

Och jag förundras över allt detta goda och tillskriver rökstoppet min förmåga att njuta av liv och höst mer än jag någonsin gjort…

Publicerat i Rökslut, Reflektioner | Märkt , , , , , , | Lämna en kommentar

Tre veckor….

…och jag är mäkta stolt!

Jag hade länge tänkt att jag måste sluta röka, jag förstod bara inte hur det skulle gå till efter alla misslyckade försök att ta sig igenom de första timmarna, dagarna. Nej, jag har aldrig ens lyckat ta mig igenom den första dagen….

Jag har i många år varit noga med vad jag äter, rena råvaror, mat från grunden, inga tillsatser och frågar man mina barn så minns de förmodligen åtskilliga måltider med ångkokt blomkål och broccoli,  blåbärssmothie och rostat fullkornsbröd med riktgt smör till frukost  när det enda de ville ha var spagetti och varma mackor med ost och ketchup. Hmm…Men samtidigt har jag  ju alltid rökt och aldrig riktigt känt att jag kunnat hävda mitt annars egentligen ganska sunda levnadssätt på allvar, det har liksom druknat i röken…;-)

Nu kan jag gapa desto högre…Ät inte margarin! Skippa mjölet! Ja, skippa alla spannmål! Och sockret! Köp inte halvfabrikat, laga din egen mat från grunden. På riktigt smör, färska råvaror, närodlat, gräsbetat kött, ägg från frigående höns, kokosolja och olivolja, riktig grädde utan tillsatser och ät nötter och frön. Grönsaker och bär efter säsong, man behöver inte jordgubbar från Belgien i december. Inte är de särskilt goda heller…

Det är inte bara kemiska tillsatser som retar mig utan det är också detta eländiga vetegluten som tillsätts i snart sagt alla varor. Jag har alltid haft en känslig mage och jag minns en period när jag jobbade natt och i princip levde på mackor, skorpor, knäckebröd på nätterna. Hur jag gick hem på morgonen och med största nöd kunde knäppa byxorna som genast fick knäppas upp så fort jag satt mig i bilen för att jag överhuvudtaget skulle kunna andas. Hade jag förstått då vad jag vet idag hade jag aldrig ätit några mer mackor. Men det dröjde drygt tio år till innan jag förstod sambandet och plockade bort spannmål ur min kost. Sedan dess är magen platt, inte svullen, inga knip eller kramper. Jag vet att vi är många som reagerar så här spannmål, inte bara gluten, utan att för den skull vara glutenintoleranta. Jag vet också att allergier och intoleranser ökar och jag vet att många trott sig vara laktosintoleranta när det istället har handlat om mjölet och så fort de plockat bort det så har de kunnat använda sig av mejeriprodukter igen. Själv läser jag alltid varenda innehållsförteckning på det jag handlar och ser den ut som en kemilåda så är det förmodligen en kemilåda. Det lönar sig också att köpa äkta varor och tyvärr är inte tex ICA:s och COOP:s egna varor några större hits. För VAD gör vetegluten i ICA:s tacosås tex?

Det är faktiskt en ny värld full av underbara möjligheter som öppnar sig tack vare att jag är rökfri.

Jag behöver inte stressa runt och leta efter någon plats där jag kan röka och där helst ingen ser mig (jo andra rökare är ok) för jag skämdes också för min last. Jag behöver inte stressa för att hinna röka också på samma tid som alla andra ägnar enbart åt att äta,  utan jag kan lugnt stitta kvar med mitt kaffe och min mat och njuta. Allen Carr skriver i sin bok ”Äntligen ickerökare” att rökare inte njuter av vare sig restauranger, biobesök, konserter och dylikt för det enda de väntar på är att det ska ta slut så att de får gå ut och röka…

Jag fnissar igenkännande åt dessa ord samtidigt som jag tycker att det är förfärligt! HUR många timmar av mitt liv har jag ägnat åt att röka och vänta på att få röka?? Nej, jag vill inte veta det…

När jag förut träffade människor som spontant gav mig en kram for alltid tanken genom huvudet ”hoppas jag inte luktar alltför mycket” eller ”fasen också, jag som precis hade släckt en cig, nu luktar jag ju”…Nu för tiden kramas jag tillbaka trygg i vetskapen att varken hår eller kläder luktar rök…:-) Jag har fortfarande bilder av mig själv som rökare kvar i huvudet och härom morgonen när det var varmt och soligt så klev jag som vanligt ut på altanen med mitt morgonkaffe och sen blev jag stående på de varma golvtiljorna…

”Vad gör jag här? Jag röker ju inte längre”….Men sedan satte jag mig i all fall i min sköna gunga, där jag suttit så många morgnar och kvällar med kaffe och cig, gungat, låtit tankarna komma och gå och bara njutit. Det gick alldeles utmärkt att njuta av både kaffe och gunga utan cig. Varför sluta med trevliga sköna vanor bara för att jag givit upp en dålig?

Publicerat i Rökslut | Märkt , , , , , | 5 kommentarer

…ja, vad är ett liv? En räcka dagar som man fyller med en massa…Det roliga är att det står var och en fritt att fylla det med precis vad man vill. Man kan fylla det med härliga drömmar om vad man vill göra med det, men man kan också som somliga grupper här på fb inte minst, koncentrera sig på allt dåligt,  och jämmer och elände, skylla på att man är skapt på ett sätt som gör att man liksom råkar ut för både det ena och det andra och därigenom aldrig ta tag i styråran i sitt liv och styra åt det håll man vill. Ingenting är någonsin för sent att förändra och allt börjar med de tankar vi tänker OM någonting. Det är det som är avgörande för hur våra liv blir…Man kan tro som jag att det inte går att sluta röka och så kan man upptäcka att när man förändrar sina tankar om det så går det alldeles utmärkt…Och man kan tro som somliga att det inte går att förändra vissa saker för att man är så känslig, så sårbar, så ensam, så osäker, så alltigenom statisk så att man bara inte kan ändra på något och så kan man med befrielsens glädje upptäcka att allt är möjligt. Man behöver inte ens ge sig fan på det, visserligen är ett visst mått av envishet enbart av godo, men det räcker med att förändra sina tankar om något för att det mesta ska bli möjligt.

Ju äldre man blir desto mer inser man att tiden här på jorden faktiskt inte kommer att räcka i evighet. Jag har fortfarande så mycket kvar som jag vill göra och jag vägrar bli en bitter gamling som i grämelse sliter mitt hår och frågar mig varför gjorde jag inte det medan tid var, varför väntade jag så länge, varför prövade jag inte?

Jag läste en bok…Camilla Davidsson ”Under vintergatans alla stjärnor” och denna bok blev faktiskt en vändpunkt i mitt liv. Boken handlar om Emma, som utarbetad och bränd av en kärleksrelation som inte alls utvecklas som hon önskar, bestämmer sig för att pilgrimsvandra. Förmodligen kallar hon det inte så men hon behöver ett avbrott, hon behöver få tänka i lugn och ro och fundera över hur hon vill att resten av livet ska gestalta sig. Hon vandrar hela leden, från södra Frankrike till Santiago de Compostela, nästan 80 mil. Hon möter en massa färgstarka människor och när hon kommer fram är hon inte längre densamma som hon var när hon började vandra. Boken är en riktig bladvändare med en framställning som gör det lätt att känna igen sig och ett härligt språk och jag sträckläste den faktiskt. Jag hade redan innan funderat på detta med pilgrimsvandring, det kändes som om jag ville ha den där eneklheten, att bara behöva tänka på den dag som är och inte bekymra sig mer än om den dagen.

Och en pilgrim har sju nyckelord har jag fått lära mig:

  • Frihet
  • Enkelhet
  • Tystnad
  • Bekymmerslöshet
  • Långsamhet
  • Andlighet
  • Delande

Efter att jag läst klart boken blev jag än mer övertygad: Det är klart att jag ska vandra!

Men om jag ska kunna vandra en massa mil så kan jag inte fortsätta röka…Och när jag väl kommit så långt i mina tankar så betämde jag mig för att sluta. Jag ville kunna röra på mig utan att flåsa, orka gå, springa, känna mig pigg och fräsch.

Så… För ca tio dagar sedan började jag gå och springa, 2-3 kilometer varje dag och det är en härlig känsla att kunna, att orka…

Sen firade jag två veckors rökfrihet med att köpa ett par riktiga vandringsskor och en ordentlig ryggsäck….

Fortsättning följer…

 

Länk | Posted on by | Märkt , , , , , | 5 kommentarer

Lite ödmjukhet kanske…

…vore på sin plats…

Ibland blir jag så pang-på-rödbetan-arg och det är när jag råkar ut för/läser besserwissrar av olika slag. Såna som nödvändigtvis måste förminska andra, som avfärdar andra människors tankar, behov och känslor med ett ”äsch det DÄR är väl ingenting” och i nästa mening framhäver sig själv och sin egen prestation med ”JAG har minsann…” osv.

Jag läste en status idag som handlade om att vänta barn:

”Måste få skriva några ”DUMMA” tankar om graviditet. Har själv fött tre barn så jag vet vad jag talar om.
Har det blivit ”märkvärdigt att vänta barn ??? Det har ju kvinnor just i tusentals år. Blir man gravid utan att veta vad som ska hända i kroppen och livet???? Eller har det som i USA blivit modernt att anlita choacher osv…..????.
Idag verkar det som om man inte kan vara utan allt som erbjuds – typ ditt jobb. Vill dock absolut inte förringa ditt jobb som coatch och doula”

Så det tycker du, kära skribent…

För att ta frågorna i tur och ordning:

Ja, det ÄR märkvärdigt att vänta barn, det är ingenting som har blivit nu, det har alltid varit märkvärdigt. Det är tyvärr inte allom förunnat heller trots att många människor inget hellre vill än att få barn. Det ska egentligen ganska mycket till för att det hela ska fungera fullt ut så därför är det verkligen märkvärdigt. Det är till och med snudd på under.

Ja, det har kvinnor gjort i tusentals år med varierande resultat helt beroende på var någonstans man råkar vara född i världen. Globalt sett är det inte särskilt många kvinnor i världen som har friska och trygga graviditeter, än mindre säkra förlossningar. Det är lätt att glömma bort i vår trygga ankdamm att hundratals kvinnor dör varje dag pga av graviditet, antingen den är frivillig eller ofrivillig och kanske leder till abort eller missfall. Det är lätt att glömma bort att vi i västvärlden är oerhört priviligierade när det gäller god mödravård och säkra förlossningar.

Ja, man kan definitivt bli gravid utan att veta vad som ska hända i kroppen och i livet också det helt beroende på vilken del av världen man råkar vara född i. En stor del av världens kvinnor är analfabeter och har aldrig gått i skola och kunnat skaffa sig kunskap varken om hur kroppen fungerar eller hur det ser ut i övriga världen. Den lilla kunskap de får om sina kroppar kommer från kvinnorna runt omkring som inte heller kan läsa eller skriva. Det som förmedlas är ofta kantat av myter och skrönor, rädslor och hot.

I  vilken omfattning doulor förekommer i Sverige vet jag inte, men jag vet att en doula många gånger kan underlätta en förlossning för en födande kvinna. En väldigt god hjälp skulle hon kunna vara till en invandrarkvinna som inte kan läsa eller skriva och som barnmorskor och annan personal därför har svårt att förmedla information till.  Speciellt skulle doulor som talar samma språk som invandrarkvinnor och som har fått utbildning i förlossningspedagogik och om graviditet kunna undanröja många missförstånd och också lättare kunna förmedla kunskap till personal om saker som rör just deras specifika kulturer, seder och bruk. Personal skulle få mycket lättare att förstå varför de inte gör som personalen förväntar sig av dem…Hmm.. mkt intressanta  utbyten där tror jag och väl värt en rejäl samhällsinsats i Sverige för att minska ner antalet riskgraviditeter och -förlossningar när det gäller invandrarkvinnor från vissa länder.

Som slutkläm så har jag fött fyra barn…och jobbat som barnmorska i över 25 år både inom förlossningsvård och mödravård…Men det argumentet räcker i mina ögon ingenstans när det kommer till kunskap om världens kvinnors graviditeter…Det handlar inte om ngn tävling om vem som vet mest och det handlar inte om prestige. Det handlar enbart om att göra graviditet och förlossning så säker, bra och trygg som det bara går för varje kvinna i världen.

http://unicef.se/fakta/modravard

Publicerat i Från min barnmorskevrå... | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Undrens tid…

är aldrig förbi…:-)

För tionde dagen i sträck är jag rökfri och jag  mår riktigt bra. Sovit bra, gott humör och inget eller nästan inget sug.

Men…Så var det inte för några dagar sedan. Den första och andra dagen var bra dagar, fortfarande euforisk över känslan och berömmet och lyckosparkarna från omgivningen. Sen kom dag tre…Jag sov urdåligt, vaknade stup i ett och kvart i två, svettades små sjöar hela tiden. Och så var jag trött, trött, trött. Fick sova middag trots 7-8 timmars nattsömn som väl inte var av ngn vidare kvalitet…

Dag fyra var inte ett dugg bättre men så kom då dag fem när jag äntligen började kunna tänka på något annat än cigaretter och nu är jag alltså framme vid dag tio och kände också att det skulle vara kul att skriva. Om inte annat skriva av mig lite frustration… Rökstopp tycks vara tillräcklig motivation för att blåsa liv i min gamla blogg igen, det ligger nämligen mycket tankar bakom det. Det handlar om bilder. Synen på mig själv, vem jag vill vara, vad jag vill med mitt liv och hur jag vill att andra ska se mig.Det är en resa, som fordrar en massa klarläggande mot en själv och som ger en massa insikter på vägen…

Nu väntar korvpartaj hos kära syster.

På återseende kära vänner!  🙂

 

Publicerat i Rökslut | Märkt | 4 kommentarer

Smaklös reklam…

Det började med en bild på nätet hos Kostdoktorn. En bild från en ICA-butik i Alingsås där man placerat Marabous mjölkchoklad bredvid mensskydden. Kostdoktorn hade fler bilder på sin sida och perspektivet var lömsk produktplacering kontra det sockersug som så många lider av.

När sedan ”min” egen ICA-butik lade upp samma bild med rubriken ”Optimal produktplacering” rann sinnet på mig och jag skrev en protest på facebooksidan.

Otroligt smaklös reklam att spela på ett hormonellt tillstånd som kanske inte alltid så lätt låter sig styras. Under åren har jag mött tillräckligt med kvinnor med PMS och mensbesvär för att veta att detta är ett problem för väldigt många kvinnor och oftast inget de tycker är särskilt lustigt. Visst får man man skämta om det mesta, humor och distans till sig själv är absolut viktiga ingredienser för att klara sig i denna värld, men är det inte konstigt att det så ofta skämtas om kvinnors hormoner? Som någon så fyndigt skrev:

” Placerar ni choklad bredvid rakvatten och kondomer också?”

Med lilla fåniga lappen under” För det är jag värd”….

Är det inte konstigt att det oftast är kvinnor som får skuld för ”felaktig” (läs obekväm) ilska och att man är så snar att använda den kvinnliga hormonkonstruktionen som orsak till det ”felaktiga” beteendet? Påståenden som ” Ska du ha mens lilla gumman” eller ”Hon har inte fått något på länge” har vi matats med tillräckligt tycker jag…

Är den allmänna uppfattningen att kvinnor överlag  har så dålig självklänsla att de måste muntras upp med choklad? Behöver kvinnor en ursäkt för att få äta choklad? Varför annars den fåniga lappen för att förstärka budskapet?

Naturligtvis blev jag påhoppad för mitt inlägg, kallad tråkig, humorlös och uppmanad att inte ta allt så allvarligt samtidigt som någon sa att somliga älskar att känna sig påhoppade…

Jag tycker inte att det är ok att ”min” ICA-butik använder sexistiska skämt som marknadsföring i sin reklam. Jag förstår att butiksägarens avsikt ingalunda har varit att kränka någon. Likväl är denna typ av marknadsföring om inte rent sexistiskt  så ändå något som anspelar  på kvinnors kön med allt vad det innebär. För att drastiskt vända på steken: Hur många män skulle tycka att det var roligt att bli skämtade om angående speciella manliga företeelser?  Kan ni se reklamen? Om nu matvarubutiker bland en massa andra läkemedel skulle få sälja detta…

”Viagra –  när det inte fungerar som det ska” och därtill den lilla fåniga skylten ”För det är jag värd”…. Hur många män skulle skratta igenkännande?

Det är sorgligt att kvinnorna inte själva genomskådar detta. Det är sorgligt att kvinnor fnissar igenkännande. Innebär det att kvinnor har mer distans till sig själva än män?

Knappast. Snarare är det väl så att de flesta är så vana vid den här sortens indoktrinering att de inte reagerar.  Det butiksägaren spelar på är igenkänningsfaktorn  och ett av människors största behov: Bekräftelse….

Därtill gör han anspråk på att veta något speciellt om just kvinnor vid en speciell tidpunkt i månaden.

Jag må vara en humorlös stackare som tar allt för allvarligt men jag tror att det finns bättre sätt att bota hormonellt kaos än att använda choklad….

Susanna

Publicerat i Genusperspektiv | Märkt , , , | 1 kommentar