Äntligen pensionär ?

En hel vecka har jag varit pensionär. I vintras, när jag fyllde pensionär, sa jag: Nä, jag ska jobba ett tag till, än är det för tidigt. Men så för en dryg månad sedan bestämde jag mig. Tyckte att det kunde räcka, kände att jag nog var lite sliten trots allt. Såg fram emot att få umgås mer med mina nära och kära. I går pratade jag med en av mina systrar och hon undrade:

”Hur var första veckan nu då? Du såg så mycket fram emot den?”

Jodå, tackar som frågar …

Jag gjorde min sista arbetsdag förra torsdagen och jag såg fram emot lediga morgnar, att disponera min tid som jag ville och framför allt att hinna så mycket. Allt det där jag inte orkade efter arbetsdagens slut, allt det där i trädgården som inte var färdigt, gräva klart landen, plantera vårlökar, klippa ner buskar och växter, ta allt i min egen takt, slippa skynda mig och njuta av långa promenader med vovven. Börja höststäda på allvar, dammsuga altanen, sätta ljung i mina krukor, fixa och dona, och så kvällarna då – härliga långa skrivpass vid datorn, varmt te att avnjutas framför en eller annan brasa. Man tänker så bra när man sitter och tittar in i flammande vedträn. Knastret, sprakandet, doften och färgerna får i alla fall min själ att stilla sig och stillar sig själen så kan kroppen också komma till ro.

Verkligheten blev något helt annat.

Fredag morgon vaknar jag med världens ryggvärk. Jag gör mina ryggövningar i ett försök att få smärtan att minska, jag stretchar och går en extra lång promenad med vovven. Det blir inte bättre och till slut får jag ge mig och ta en värktablett. Försöker tänka efter – vad har jag gjort som har åstadkommit detta? Och jag kommer inte på någonting … Visserligen var veckan ganska stressig, jag grävde nog lite i trädgården och jag putsade fönster. Sex av de arton jag har … Gammalt hus, gamla fönster med många sidor att putsa. Men inget av det är något nytt. Jag tycker inte att jag har jobbat mer än vanligt.

Ryggvärk är hemsk och jag blir rent förskrämd av tanken på att åka på ett rejält ryggskott. Tio år sedan sist men jag glömmer det aldrig. Att inte kunna röra sig utan smärta, inte gå, inte sitta. Nu bor jag dessutom ensam – då hade jag fortfarande de två yngsta hemma som kunde bidra med enklare handräckning. Och numera har jag också en hund som behöver sina promenader.

Promenader ska ju vara bra när man har ryggbesvär men inte blir det ett dugg bättre. Jag går längre rundor än jag brukar för att försöka mjuka upp och rätta till, jag stretchar och gör lite styrketräning men istället gnager det mer och mer i ryggslutet och av alla göra blir intet. Jag dammsuger ett hörn av altanen, lagom så jag åtminstone kan putta in grillen, jag inhandlar ett par kassar ljung men sen tar det stopp. Sitta är inte skönt och när jag inte promenerar halvligger jag i soffan och streamar serier och filmer. Mina drömda skrivpass går upp i rök, tillsammans med alla de brasor jag aldrig tänder för att jag inte kan sitta på huk tillräckligt länge för att få fyr.

Just idag har ryggen varit lite bättre, men de sista två dagarna innan har jag fått värk på framsidan av benen. Svårt att gå och benen känns som stela stockar. Jodå, jag har rådfrågat 1177 och där säger de att jag förmodligen fått benhinneinflammation för att jag snedbelastat ryggen … Vila säger de, gör inte de rörelser som har utlöst värken. Nähä …

Tack, kära syster, men första veckan blev skit. Till råga på allt annat blåste både en krukväxt och en tavla ner när jag öppnade fönstret i vardagsrummet för att vädra. Skulle åtminstone försöka låtsas någon sorts städning inför helgens och mannens ankomst. Nu har jag golvet fullt med lekakulor som låg i botten på krukan och tavelramen liggerutspridd i fyra delar på golvet. Vad lär man sig av det? Att man inte ska öppna fönster åt öster när vinden blåser från nordost …

Nu kan det väl (peppar, peppar, ta i trä) bara bli bättre?

Krukväxten höll dock – inte en enda blomma på den vackra orkidén gick av. 🙂

Vilken tur!

Och trädgården finns kvar nästa vecka – om det inte kommer en storm …

Önskar er en god helg!

Publicerat i Reflektioner

Livets underfundiga tillfälligheter …

Jag älskar böcker.
Jag älskar att läsa dem och jag älskar att fundera över hur  författaren tänkte och på vad när han/hon skrev dem. Jag analyserar gärna och funderar över varje författares sätt att skriva – hur man får fram sitt budskap, hur karaktärerna gestaltas och vad den där berättarrösten som allt emellanåt dyker upp egentligen vill säga. Hur författaren förmedlar sin egen kunskap på en mängd subtila sätt både genom karaktärerna och berättarrösten. Hur språket används. Mängden aktiva verb, adjektiven, meningarnas längd, vilket tempus texten skrivs i och varför författaren valde just det.
Idag har jag rensat lite i mitt bibliotek. Inte rensat ut utan sorterat in. Böcker blir gärna liggande framme hos mig. På bord, på skrivbord och allsköns upptänkliga platser där man kan lägga ifrån sig en bok. De ligger gärna i travar, blandade, både lästa och olästa, och de som jag ska läsa sen  …
Och det var när jag ställde in en av de senare jag läst, ”Agnetas bok”,  på sin plats i bokhyllan som det slog mig hur fullt av tillfälligheter livet ofta är.
Jag fascineras över  dem. Alla små tillfälligheter – hur de ofta fogas in i varandra och leder till något nytt som man inte tänkte sig i förstone.
För några månader sedan beställde jag del fem, ”Agnetas bok” i Maria Gustavsdotters serie om prästdöttrarna. Av misstag skickade hon fel bok (lätt hänt tänker jag, om man har en stor läsarskara att skicka till) och istället för ”Agnetas bok” fick jag ”Spegelskärvor”. Hon frågade förstås om jag ville skicka tillbaka och invänta ”rätt” bok men jag avböjde och tänkte att jag läser den så länge. Den ingår som sista bok i en annan serie som jag tidigare inte hade läst och den visade sig vara så bra att jag bara var tvungen att läsa de som var före.
Gick genast in på Bokbörsens sida (kan rekommendera den – har köpt mycket böcker där och det har aldrig krånglat) och beställde de tre föregående delarna i pocket direkt från förlaget. Jo, det finns ju även nya böcker där – inte bara begagnade.
Sedan väntade jag. Det gick en vecka, det gick två och när det nästan gått tre skrev jag till förlaget och frågade om något möjligen blivit fel. Leveranserna från Bokbörsens säljare brukar vara snabba nämligen. Då visade det sig att de inväntat betalning innan böckerna skickades vilket är tvärt emot hur det brukar vara när man beställer från Bokbörsen. De uppmanar en alltid att invänta faktura och inte betala förrän man mottagit leveransen. När jag meddelat förlaget detta, gick det inte många dagar innan mitt efterlängtade bokpaket kom. Tre till alldeles underbara böcker.
Med paketet fick jag också en gåva för att jag fått vänta så länge och det var ännu en bok av Maria Gustavsdotter, ”Karin Månsdotter – hans majestäts nådiga frilla”.
Gissa om jag blev glad!

Jag är helt betagen i denna fantastiska författares sätt att skriva. Ett språk som bara flyter på,  hur hon lyckas väva in personernas även vardagliga tankar, ni vet det där man tänker men inte säger, eller allt det där som rör sig i människors huvuden. Gör dem till de människor de är. Med fördomar, godhet, elakhet, snikenhet, rädslor, tillkortakommanden. Det mejslar fram karaktärerna i hennes böcker på ett sätt som jag tycker få författare behärskar. Och hon gör det utan att egentligen beskriva deras utseende.  Som läsare får man väldigt tydliga bilder i huvudet om vad det är för människor hon skriver om. Plus all gedigen research hon gör för att de ska vara tidstrogna och historiskt rätt.

Historiska romaner är speciella. Lätt att kolla om det är rätt. Själv tappar jag totalt intresset för en bok om det finns uppenbara fel, både i berättelsen och i språket. Eller om tidsangivelser haltar. Om en människa både hinner duscha, laga middag, äta och köra flera mil så man som läsare tror att det gått en hel eftermiddag och författaren sedan anger att det gått en timma, så tappar jag intresset. (Jo, jag hade en sådan bok – numera utrensad ur mina hyllor och lagd i en kasse för återvinning). För om han/hon inte verkar ha en aning om vad han skrev sist för tid och inte förstår hur lång tid saker tar – hur troligt är det att resten ska hänga ihop?
Och där försvann jag från min i alla fall inbillade  röda tråd
Bara för att jag tänkte på hur fascinerande språk kan vara, hur otroligt mycket som kan rymmas i en bok  och på kvinnorna i Maria Gustavsdotters böcker. Ulrika, Ebba, Katarina och alla de andra. Slutklämmen skulle ju vara att hade inte Maria Gustavsdotter skickat fel bok från början så hade jag  förmodligen inte läst serien ”Fem pärlor till jungfruns krona” och jag hade heller inte fått boken om Karin Månsdotter i min ägo. I alla fall inte nu.
Visst är livet fullt av förunderliga tillfälligheter?
Publicerat i Genusperspektiv, Kommunikation, Människor, Reflektioner

Det där ljuset …

… som bara finns tidigt på våren … Jag har citerat det förr och jag citerar det igen,  jag upphör aldrig att älska Karlfeldts rader om den klarnande april. ”Vårflodsveckor, knoppningstider, ingen maj en dager sprider som den klarnande april”.

Jag njuter extra mycket på min hundpromenad ikväll. Ljuset, fast det är kväll, tillbaka efter månader av mörker. Det är inte kallt, det är inte halt och snön håller sig förhoppningsvis borta länge än. Jag kan gå i rask takt, ta ut stegen ordentligt utan att vara rädd för att halka. Marken har börjat torka upp och ljusgröna grästuvor sticker upp mellan fjolårsgräsets gula, vissna och just nu ganska trista syn. Jag vet att till hösten kommer jag att älska dem igen, precis som varje höst,  och precis som jag gör med varje årstidsväxling. Ted Gärdestads musik dyker osökt upp i huvudet: ”Utanför fönstret slår våren ut, marken blir grön igen, allt som var dött väcks till liv …” Och jag förundras över att ännu en gång få uppleva en vår …

Ett ensamt andpar simmar i Kvarnsjön på min promenadväg och jag undrar om det är samma par som var där förra året. Det sägs ju att änder har samma partner genom hela livet och att när den ena dör sörjer den andra ihjäl sig … Förunderligt det också om det nu är så. Vem i min ålder minns väl inte ”Vildandens klagan”? Så sorglig och hjärtskärande. Jag fortsätter en bra bit upp i skogen innan jag vänder hemåt, vovven måste få sin motion och han skuttar glatt mellan tuvorna när han inte tvärstannar för att nosa på något som bara hans näsa uppfattar. De sista dagarna har det förmodligen gått löptikar på våra promenadstråk för han stannar ideligen och luktar och luktar och luktar i evigheter … Och inte är aptiten särskilt stor heller. Men efter snart fyra år med denna lilla varelse har jag lärt mig att han inte svälter ihjäl även om han inte äter så mycket på några dagar. Han brukar ta igen det när dofterna minskat.

På hemvägen kör en EPA-traktor förbi mig. Den luktar avgaser och först känner jag inte igen lukten. Men sedan dyker minnena upp: Det luktar moped … Och jag slås än en gång av gamla minnen. Den där speciella lukten,  av mopeder som körde förbi, utanför mitt barndomshem, den där väntan på att någon (speciell) skulle dyka upp och vårpirret i magen när den där personen äntligen körde förbi. Bort till vägkrysset, vände, körde förbi igen … På med jacka och skor, ut och vänta tills han körde förbi för tredje gången …

Herregud, det är nästan femtio år sedan. Ändå är minnena emellanåt så tydliga. Femtio år  – det är en nästan ofattbar tidsrymd även för mig. Så länge sedan och ändå så nyss. Och jag undrar om dagens ungdomar har lika kul som vi hade?

För det allra mesta gillar jag min ålder och mitt liv, livserfarenheten, tryggheten, men ibland blir jag rädd för hur fort tiden går. Jag vill vara med länge än …

Publicerat i Människor, Reflektioner, Relationer

November …

… november …

Alla de där morgnarna, gråa, fuktiga, dimmiga, när man nästan har glömt att solen finns någonstans ovanför allt det där gråa. När det knappt blir ljust överhuvudtaget och man måste ha lamporna tända nästan hela dagen … Och när startsträckan för att börja dagen är dubbelt så lång som en solig dag i april …

Och så, plötsligt, finns solen där igen. Visserligen en aning novemberblek, och klockan har nästan hunnit bli halv nio innan jag kan skönja den över trädtopparna. Det är ingen lång bana den gör så här års – upp i sydost, ja nästan söder och inte särskilt långt över horisonten, innan den snabbt dalar ner igen. I sydväst, för så långt som till rent västerläge hinner den inte innan den korta dagen tar slut.

Men den sitter där på himlen, klart lysande och i mina mest positiva stunder tycker jag att den till och med värmer en smula.

Det är dessa morgnar som gör att jag orkar ett tag till. Det är dessa morgnar som startsträckan kortas av så att jag redan kl. nio är påklädd, fixad, har bäddat och druckit morgonkaffe och är redo att gå min hundpromenad. Både vovven och jag njuter, det blir en extra runda genom skogen och det doftar höst. Nu är träden kala, det dröjde ovanligt länge i år. Våta löv, mossa, barr, skog och vovven stannar ideligen på stigen för att undersöka dofterna. Jag undrar hur det skulle vara att ha en sådan näsa som uppfattar minsta skiftning? På gott och ont, han tycks vädra fara emellanåt och då kan han vända och gå rakt hemåt igen, utan att stanna en enda gång.

Men inte denna dag – den är frisk med nordostlig vind och det känns i luften att kallare väder är på väg. Jag är så glad för varje dag det inte är halt, för mig får kylan, snön och halkan gärna vänta ett bra tag till. Jag vet ju att den kommer, vi slipper inte undan, om inte förr så i februari som alltid är kall.  Men än så länge är det fullt njutbart att vara ute.

Och snart är det advent … Jag är lika pirrigt förväntansfull inför advent och jul varje år – utan julen skulle jag aldrig överleva vintern. Ett välkommet avbrott av ljus, glädje och gemenskap och är den är över är det på väg mot vår igen.

En fin söndag önskar jag till alla. ❤

Publicerat i Reflektioner | Märkt , ,

”Lillebror i mitt hjärta”

 

Kan man skriva en bok om sorg som riktar sig till barn? Hur tänker och känner en liten kille på sex år som förlorar sin lillebror redan innan han är född? Går det att förstå hur ett barn upplever sorg?

En av mina författarvänner, Barbara Kjellström, har tillsammans med  Elisabeth Olsson skrivit om just detta och Johanna Karlsson har satt underbara bilder till berättelsen.

”Lillebror i mitt hjärta” handlar om Erik, sex år, som mister sin lillebror medan han fortfarande är kvar i mammas mage. Läsaren får följa Erik den närmaste tiden efter, vad han tänker och upplever, och hur han sakta tar sig igenom sorgens virrvarr av känslor.

Han är varsamt lotsad av kloka och närvarande föräldrar som låter tiden ha sin gång och gråten komma när den kommer. Jag fastnar också för storebrors tankar om liv och död och hur konstigt det är att någon kan dö innan den är född. Ännu konstigare är det att någon kan födas som redan är död – hur hänger det ihop?

Det är märkligt hur en liten bok kan röra om i ens inre och frammana minnen som jag inte ens kom ihåg att jag hade. Jag var visserligen äldre än Erik i berättelsen men jag har också mist en lillebror på precis samma sätt. Fastän det nu är så länge sedan minns jag fortfarande hur den förväntansfulla glädjen förbyttes i sorg som knappast gick att förstå. Under mina år som barnmorska har jag tyvärr inte heller undgått den här upplevelsen.

Det hade varit fint med en bok som verktyg, som underlag, för att prata om sådant som är svårt och jobbigt. Och ett verktyg tror jag är precis vad den här boken är, ett stöd för familjer med barn som hamnar i den här sorgliga situationen. Det är så viktigt att vi pratar om sorg och död, även med små barn, för att bearbeta och acceptera det som inte går att ändra.

Jag rekommenderar verkligen den här boken –  en stark och ömsint berättelse, framställd på ett språk och med vardagliga situationer som ett barn lätt kan känna igen sig i. 

https://www.adlibris.com/se/bok/lillebror-i-mitt-hjarta-9789198448085

 

 

Publicerat i Från min barnmorskevrå..., Kommunikation, Människor, Reflektioner, Relationer

Mitt magiska barn

Mitt magiska barn …

…har alltid bott i mig. Det har funnits i mig så länge jag kan minnas. Tänka sig, jag säger detta, jag tillstår mitt inre barn. Jag, som alltid har tyckt att människor som pratat om sitt inre barn har varit lite … inte löjliga, men … äsch, jag hittar inget bra ord. Flummiga kanske? Minns speciellt en figur, för många år sedan, en sorts New Age-ledare som sa att ”man måste ta sitt inre barn i knät”, hålla om det, fråga vad det behöver, vagga det, kort sagt ge det som man inte själv fick som barn när man mest behövde det. Tyvärr tyckte jag att det mest lät fånigt. Kanske för att han sa det utan större inre övertygelse utan mer som något som skulle sägas. Alla har vi våra sår på vägen, större eller mindre, men man kan inte skylla på sin taskiga barndom för handlingar man utför senare i livet.  Tänkte jag då, lite stöddigt kanske …

Jag har alltid vetat att jag är lite naiv, godtrogen, har aldrig förnekat barnet inom mig, men heller inte varit särskilt medveten om det. Upplevde det inte som skadat, föräldralöst, något som jag måste ta hand om. Tvärtom, det var och är en tillgång, men hur stor tillgång har jag inte förstått förrän de sista åren, i samband med min resa, min nödvändiga djupdykning i mitt inre.

 Det är mitt magiska barn som förser mig med min fantasi, min förmåga att gå bortom tid och rum, att vara ett med mina känslor, stanna upp i ögonblicket och njuta av det som är. Det är hon, som får mig att minnas det där lyckliga, magiska tillståndet som är det omedvetna barnets. Ni vet, den där perioden i livet när man är lyckligt omedveten om alla fula spel som försiggår, och aldrig ens har tänkt tanken att det finns några som helst faror i världen. Ett tillstånd där allt är möjligt, där älvor och troll plötsligt kan sticka upp huvudet bakom en buske när jag går i skogen. Eller att få höra suset av änglavingar när jag sitter i mitt bibliotek och lyssnar på musik.

Har ni hört hur de låter? Som spröda silverklockor, försiktigt frasande mot varandra, rent, stillsamt, inte påträngande, men så hastigt uppdykande att jag ofta undrat om jag hört rätt. Jag kanske är lite flummig, jag också. Det är också mitt magiska barn som är min kanal uppåt, till det som är översinnligt. Som får mig att fortsätta tro, när jag går vilse i misstagens mörka skog, när allt egentligen borde vara omöjligt.

Då viskar hon i mitt öra: ” Jodå, det ordnar sig den här gången också”. Och så klappar hon mig på kinden, lägger huvudet på sned och när jag ser hennes glittrande ögon, busiga glimt och hur hon riktigt lyser så tror jag så starkt på henne. Då är jag två år igen och kung (eller kanske drottning eftersom jag nu är född till kvinna) över tillvaron. Mitt magiska barn står för all glädje jag haft genom fantasier, drömmar och min tro på att allt är möjligt. Och jag förstår varför somliga människor blir oändligt dyrbara i mitt liv. Det är de som accepterar mina drömmar, som kan drömma tillsammans med mig. Det är de som delar mina visioner om en bättre värld, hjälper till att utveckla den och som närmar sig livet som sådant med samma inställning. De måste väl också ha ett magiskt barn i sig?

Vad skulle inte flera sådana människor tillsammans kunna åstadkomma? Det finns en djupt andlig aspekt i detta, en andlig insikt som jag hittills inte använt mig av. Kanske är det dags nu, dags att dela med sig. Kunskap och kärlek är det enda som växer ju mer man ger bort och andliga insikter är inte ett mål i sig, (tvärtemot vad jag tidigare tänkt) de är värdelösa om de inte omsätts i praktiken i det dagliga livet…

Publicerat i Kommunikation, Människor, Reflektioner, Relationer | 1 kommentar

Har du lust att ha lust?

Och  är det ok att ha lust? Tillåtet för kvinnliga varelser att ha en sexualitet för sin egen skull och inte enbart i relation till något/någon annan?

Jag läser just nu Katarina Wennstams  ( http://katarinawennstam.se/) bok ”Flickan och skammen” och jag ser den som ett oerhört viktigt inslag i samhällsdebatten kring kvinnors jämställdhet. Den ger mig många nya insikter.  Trots att jag anser mig vara en av dem som alltid kämpat för kvinnors rättigheter och ökade jämställdhet inser jag att det finns en rad av viktiga ställningstagande som jag aldrig gjort.

Relationer handlar alltid om hur man förhåller sig till något eller någon. Relationer bygger alltid på minst två personer/saker/förutsättningar. Utan relationer skulle vi aldrig utvecklas som människor överhuvudtaget. Inte lära oss något nytt. Det är i relation till något/någon som jag får en identitet, ett jag, som kan få bekräftelse i samhället. Som kvinna, som förälder, som kollega, som dotter, vän. Alla de roller vi kan behöva i livet för att må bra,  se och acceptera oss själva för de vi är.  Det är i förhållande till något/någon som jag blir den jag vill vara. Men är det så enkelt?

Det finns i samhället en mängd inbyggda förväntningar på hur just kvinnor ska vara. De bygger inte på kvinnan som person i sig själv utan hela tiden i relation till män. Som någons fru, sambo, dotter har vi att förhålla oss till de regler som satts för att passa in i normen. Inte sticka ut för mycket, inte vara för högljudd,  inte för arg och inte för kåt. Världen över uppfostras vi till att vara tysta och snälla, anpassa oss och inte ta för mycket plats. Den bristande jämställdheten är ett globalt problem oavsett etnicitet, religion, kulturell och social tillhörighet. Mer eller mindre framträdande beroende på var i världen vi lever.

Gränsen för vad som anses passande och när man har överträtt den är hårfin och ofta inte relaterad till en faktisk sexuell händelse. Det handlar om makt, att begränsa kvinnor oavsett sammanhang och särskilt i sexuellt avseende. När jag läser Katarina Wennstams bok minns jag från min egen tonårstid ett par tjejer som gick utanför den där normen och snabbt fick stämpeln slampa, hora, en som bara ligger runt, madrass osv, och också hur vi andra höll oss undan för att inte få samma epitet. I jämförelse med dessa tjejer var ju vi andra lite bättre… Jag har ännu idag ingen aning om hur sanna ryktena var,  men jag minns alla förklaringar som omgivningen hade till detta. Att de sökte bekräftelse, ville bli älskade, inte fick uppmärksamhet hemma osv. Men aldrig förklaringen att tjejer (i den mån de faktiskt hade gjort sexuella erfarenheter) också hade rätt till en sexualitet för sin egen skull. Att de också kunde (och fick) vara kåta och känna lust.

Katarina Wennstam skriver också om ägande och heder. Att skydda kvinnor mot kränkning handlar långt ifrån bara om att skydda kvinnan i sig själv utan snarare i egenskap av att hon är någons fru, dotter, sambo osv. Hon ses som en form av egendom som måste skyddas för att den rättmätige ägaren inte ska bli kränkt, vanhedrad, skymfad förlöjligad. Det är därför våldtäkt kan användas som vapen, inte bara i krig utan även i andra sammanhang där kontroll och makt eftersträvas. En våldtagen kvinna står inte särskilt högt i kurs någonstans i världen.

I mitt yrke som barnmorska har jag träffat en hel del av kvinnor som utsatts för kontroll och makt på ena eller andra sättet. Deras berättelser berör och somliga får starkare fäste i minnet. En kvinna minns jag särskilt väl just nu. När jag träffade henne första gången hade hon ganska nyss kommit till Sverige, kunde inte så mycket svenska och mannen var med som tolk. Han kunde hyfsad svenska och hade arbete. Jag minns inte hur resultatet av det besöket utföll men hon kom en andra gång. När hon väl var ensam med oss personal vågade hon prata lite mera och det visade sig att hon ville ha preventivmedel vilket mannen var emot. Att göra en kvinna gravid kan vara ett utmärkt sätt att utöva kontroll. Då förblir hon inom hemmets väggar och är inte särskilt attraktiv för andra män. Hon ville plugga och jobba, inte bara vara hemma med de barn som paret redan hade och ville därför inte att mannen skulle veta att hon använde preventivmedel. P-piller ville hon inte ha, de skulle kunna hittas utan det skulle vara ngt som inte märktes så lätt. Spiral tyckte hon var bra, problemet var bara att hon inte fått med sig så mycket pengar att hon kunde betala. Hon hade ingen egen inkomst utan hade fått en summa av mannen som var exakt vad besöket kostade. Det slutade med att vi bjöd på spiralen. Tyvärr träffade jag henne inte igen så jag vet inte hur det hela förlöpte.

Nu var det här en kvinna med invandrarbakgrund men jag vill betona att händelsen inte alls är typisk för enbart dessa. Makt och kontroll utövas på många sätt i hög grad även av svenska män.

Jag läser en hel del och en jag regelbundet följer är Suzann Larsdotter, auktoriserad socionom och sexolog –  auktoriserad specialist i sexologiskt hälso- och utbildningsarbete & sexologisk rådgivare. Här är en länk till hennes blogg som i just detta avsnitt handlar om samma kvinnofrågor. Hon har en mängd intressanta rubriker  och jag rekommenderar verkligen läsning på denna sida.

https://suzannsexeducator.wordpress.com/2016/12/30/froken-friman-kvinnororelsen-och-fragan-om-sexkop/

Sen gillar jag kvinnor som vågar gå utanför ramarna, kanske är det inte alltid medvetna val men oavsett tvingar det oss andra att tänka lite mer både på vem vi är och vilka vi vill vara, vilken bild vi vill ge av oss själva. Det finns fortfarande en massa tabu i samhället när det gäller kvinnors sexualitet och därför är jag glad åt de som orkar och vågar vara föregångare i dessa frågor. Kvinnors lust försvinner inte med åren men det talas inte särskilt mycket om äldre kvinnor i sexuella sammhang överhuvudtaget. En bok som har några år på nacken vid det här laget men ändå är aktuell är Sanne Neergards ( http://sanneneergaard.dk/) ”Om lust” där 37 äldre kvinnor berättar om sex. Den är mycket intressant och rekommenderas för den nyfikne.

En annan bok jag varmt rekommenderar är min författarvän Birgitta Backlunds bok ”Lustans tivoli”. Hon säger att hon skrev den för att hon tröttnade på att kvinnor alltid var unga och vackra i erotisk littertur. Det är en mustig berättelse om en 70-årig kvinnas ohämmade kåthet, om passion och att våga gå sin egen väg.

http://ordberoende.com/forfattare/birgitta-andersson/

Jag gillar det ohämmade i hennes bok och inser samtidigt hur indoktrinerade vi är när det gäller synen på vad vi (kvinnor) får och inte får göra.

Ännu finns det väldigt mycket arbete kvar att göra trots att Sverige räknas som ett av världens mest jämställda länder. Men så länge våldtäkt och sex kan användas som vapen kan vi aldrig bli jämställda.

/Susanna

Publicerat i Från min barnmorskevrå..., Genusperspektiv, Reflektioner, Relationer | 2 kommentarer

Bakom alla ord…

…finns det en människa.

Jag jobbar vidare med min hemsida till mitt företag och när jag idag skriver   presentationen av mig inser jag att jag faktiskt uträttat en del. Det är nyttigt och upplyftande för själen, som emellanåt känns en smula förtorkad, att få ner i skrift vad jag gjort i utbildningsväg under mitt liv. Särskilt som jag hör till den där kategorin människor  som med jämna mellanrum tvivlar på att jag gjort något vettigt överhuvudtaget. Och mellan alla de där utbildningarna och jobbprojekten levde jag ju ett liv också, ett privat liv med barn och vardag, vedhämtning, matkassar städning och tvätt. Precis som alla andra.

Det syns inte alls bland alla övriga meriter men kanske kan man ändå ana människan bakom de livsval jag gjorde. Arbete med och för kvinnor går som en röd tråd genom hela mitt liv, det kan jag tydligt ser när jag fått det på pränt,  och naturligtvis handlar det om vem man själv är som människa, hur man ser världen och vilka tolkningar man gör av vad man ser.

När man passerat 60-årsgränsen är det lite som att man behöver göra någon sorts summering av de där drömmarna man hade som ung. Det finns ju inte längre all världens tid att starta upp så mycket nytt som hinner utvecklas. Somliga drömmar får man ge upp helt enkelt. Låter det trist? Deprimerande? Kanske är det så, och jag inser att jag har lite åldersnoja. Hur sjutton ska jag hinna med allt jag vill? För det är ju inte så att jag inte har tankar om vad jag vill göra fortsättningsvis.

Det är ju bara så att vissa kapitel i livet är färdigskrivna och jag undrar om jag hinner skriva klart de nya… Och precis när jag tänkt den tanken står en sak alldeles klar för mig…Än är det alldeles för tidigt att slå sig till ro och leva på gamla meriter…

Publicerat i Genusperspektiv, Människor, Reflektioner

Ja, vart tog jag vägen?

 

”It’s been in 3 månader since Det där med acceptans… was published. Here’s how the post has performed so far…”

Tre månader… Tre månader sedan jag skrev sist…Nä, det kan inte vara möjligt!

Jag, som skulle skriva…

Jag, som har så mycket jag vill skriva om, så mycket att berätta…Och utkastkorgen är full som vanligt, jag skriver ner rubriker och några meningar och tänker att det där måste jag skriva om…Jag saknar egentligen inte idéer till uppslag…

Såå vad är problemet? Varför har jag inte publicerat något på tre månader? Jag vet faktiskt inte…Jag trodde inte att tiden gått så fort, att det var så länge sedan…Och jag ser på mina utkast att det finns en hel del som engagerat mig under månaderna som gått. Det som berör mig mest är som så ofta människor, som far illa, som är ledsna, som är ensamma, som far med osanning, människor som utger sig för att vara något de inte är, människor som vill synas oavsett om det de säger är sant eller inte, människor som försöker hävda något de påstår vara sanning och därmed sätter hela sin trovärdighet på spel, bara för att de så gärna vill bli bekräftade…

Det finns hur mycket som helst att fundera över, precis lika mycket som det finns olika sorters människor och fånigt nog så är det som mest upptar mina tankar just nu livets ändlighet. Fånigt? Ja, för det har med min ålder att göra…När man passerat mittstrecket och kommit över på andra sidan krönet så kan man (läs jag) få lite tidsångest…Tiden kan jag inte påverka, det enda jag kan göra är att försöka ta vara på den och hur i hela friden ska jag hinna med allt jag vill göra och varför har jag inte börjat tidigare och jag vill inte bli en sån som bittert ångrar sig på dödsbädden för alla chanser jag inte tog vara på, en sån som grämer sig när det är försent och varför har jag inte lag mer tid på mitt skrivande ssom jag tycker är så roligt….

Fånigt? Ja, för egentligen har död och ändligt liv inte ett dugg med ålder att göra. Döden kan komma precis när som helst oavsett hur gamla eller unga vi är, därom veta vi intet… Det är jag hjärtinnerligt glad för, även om jag ibland önskar att jag hade facit. Särskilt när svåra beslut måste fattas, när man av någon anledning står inför ett nytt vägskäl.

Så…Hur tar man bäst vara på den tid som är kvar? Ja, vad är meningen med livet?

Jag tror att det är att vi ska älska varandra och vara glada! Därför tror jag att vi ska fokusera på det som GÖR oss glada, oavsett vad det är och oavsett om vi kan vinna något på det eller inte. Jag själv har varit som lyckligast i mitt liv när jag engagerat mig, oavsett i vad,  engagerat mig så mycket att jag glömt tid och rum…att jag glömt mig själv…att jag inte haft en tanke på vad jag skulle kunna tjäna på detta…eller vinna på detta som jag gjorde/gör utan bara utför för att det är så kul…För glädjen i att skapa, för glädjen i att uträtta något inte bara för min egen skull, för glädjen i att vara behövd, för glädjen i att göra någon glad om det så bara är att lyssna eller bjuda någon på en kopp kaffe…

Vi är alla olika, födda med olika begåvningar som vi fått mer eller mindre möjlighet att utveckla. Var och en bidrar med sitt och om vi vågar göra det fullt ut så kommer vi att lysa som de ljus vi är avsedda at vara…

Så…Vad är jag bäst på? Vad gör mig hjärtinnerligt glad? 

 

Publicerat i Reflektioner | Märkt , , , , ,

Det där med acceptans…

I dessa dagar är det här med utanförskap högst  aktuellt. Och acceptans. Det är svårt det. Men vad är acceptans? Och utanförskap? Vem är utanför? Och varför? Varför delar vi upp  i vi och dem? Alla de som sitter utanför våra affärer i allt fler städer?  Är de utanför för att de inte hör till den svenska helyllebilden av välfärd…och trygghet…och bra-mående….  eller är det de där galna is-krigarna som har svenskt medborgarskap och ändå åker till ”sitt” forna hemland och krigar för sin tro? Eller är det bara arbetskamraten som inte kan äta allt som alla andra kan? Eller arbetskamraten som får panikångest i folksamlingar? Eller den som har ett handikapp och per automatik på grund av det är utanför de flesta sociala sammanhang?

Ja, vad är utanförskap egentligen?

Människan är ju i högsta grad en social varelse, ett flockdjur som vill höra till en grupp av något slag och ofta är beredd att gå långt för den tillhörigheten.

Men hur långt sträcker det sig? Vad ska/måste man acceptera och vad kan man strunta i? Var går egentligen den där gränsen?  För vem? Är vi snåla med acceptans för att vi är osäkra? Rädda för att komma till korta? Rädda för att inte höra till?

Handlar det bara om den egna sfären? Vilka krav ställer omgivningen/samhället på oss och vilka krav ställer vi på oss själva? Egentligen?

Ja, som alltid, vilken värld vill vi ha? Vilken värld vill vi leva i?

Jag skulle vilja påstå att det nu som alltid handlar om det budskap som gavs oss människor en gång för sisådär 2000 år sedan…Eller kanske är det ännu äldre? Det vet jag inte och gör inte anspråk på att veta heller men jag vet med säkerhet att det finns i vareviga religion här i världen. Vilken tro vi än har så är det med, nämligen: ”Allt vad i viljen att människor skola göra eder, det skolen I ock göra dem”. På indianspråk kan det heta: ”Döm inte förrän du gått en mil i din fiendes mockasiner”.

Och nu, lite mera modernt: ”Behandla andra såsom du själv vill bli behandlad”. Eller: ”Älska din nästa såsom du älskar dig själv”.

Budskapet är detsamma varthän du än vänder dig i världen.

Om vi vill kalla oss sant kristna eller för den delen verkligen satsa på att vara medmänniskor så kanske det är dags att vi tar ställning? Verka för mera sammanhållning och verka för att människor får känna sig delaktiga och slippa känslan av utanförskap? Sluta tänka så mycket på oss själva och inte tro att världens nav rör sig enbart runt en enskilda människan?

Inte i morgon utan kanske redan idag? Och vi kanske ska börja med de som är närmast oss? Vad sägs om arbetskamraten som är allergisk? Vi kanske ska börja med att visa hänsyn till hen för att hen ska slippa känna sig utanför åtminstone på hemmaplan?

Jag är övertygad om att freden i världen  börjar med hänsyn och vilja att acceptera människors olika förutsättningar. Då kan det inte finnas något ”vi och dom”. Då ryms bara ”vi”.

Susanna

Publicerat i Reflektioner, Relationer | 1 kommentar